En ledning vid bestämmandet af många substantivs kön kan man hemta dels af deras betydelse, dels, och ännu oftare, af deras ändelse.
I afseende å betydelsen äro följande substantiv
Maskulina:
Mäns namn och titlar: ex. Sigurd, dalkarl, fader; konung, dräng. Äfvenså namn på hanar bland djuren: ex. häst, bock, gumse, bagge, hjort, tjur, oxe, kalf, hund, galt, tupp.
Anm. Titlar, som ändas på råd äro neutrala: ex. riksråd, statsråd. — Om djurs namn se för öfrigt längre fram!
Sjöars och skogars namn, emedan sjö och skog, som båda äro maskulina, antingen i dem ingå: ex. Storsjön, Vansjön; — Solnaskogen, Finnskogen; eller ock under dem förstås: ex. Mälaren, Vänern; — Kolmården, Tiveden.
Dagars namn, emedan dag, som i dem ingår — ex. söndag — är maskulint. Äfven månaders namn, emedan det maskulina månad underförstås. Likaså årstiders:vår, sommar, höst, vinter.
Feminina:
Qvinnors namn och titlar: ex. Elin, dalkulla, moder; drottning, piga. Likaledes namn på honor bland djuren: ex. märr, get, tacka, hind, ko, qviga, hynda, sugga, höna.
Anm. Neutrala äro fruntimmer (af det tyska frauenzimmer, eg. frustuga) och qvinfolk.
Inländska älfvars och åars namn, emedan älf och å äro feminina: ex. Klarälfven, Dalälfven; Ljungan; — Fyrisån, Lagaån; Tidan.
Anm. Utländska floders och träslags kön är vacklande. Vide är neutralt.
Neutrala:
Verldsdelars, lands, landskaps, städers, slotts och gårdars namn, utan afseende på ordens skapnad: ex. det unga Amerika; — det fjällrika Norge; — det omtvistade Slesvig, det flacka Uppland, det leende Gästrikland; — det blomstrande Göteborg, det vänliga Säter, det lilla Ume; — det vackra Bäckaskog, det fasta Stegeborg; — det minnesrika Utmeland, det fula Träslända.
Bokstäfver, verb och partiklar, när de användas såsom substantiv: ex. ett a; — ett varde, ett gif akt; — ett nej, ett förbi, ett men, ett ack.
ing i konkreta ord, vare sig att de utmärka ett lefvande väsen eller ett dödt ting: ex. viking, niding, lätting (lätt-ing af lat), galning (galn-ing af galen), hedning (hedn-ing af det gamla adj. heden, hvilket förekommer äfven i andra ord, såsom hedentima, hedenhös), kältring, tätting, esping, strömming, geting; allmänning (allmänn-ing), ketting, hulling, messing, penning (penn-ing), köping, tärning.
Hit höra härstamningsord på ing: ex. Vesterbottning (Vesterbottn-ing af Vesterbotten), Närking (af Närke eg. Närike), Skåning (Skån-ing), Bohusläning (Bohuslän-ing); samt sammansatta på länding, i hvilka afledningsändelsen alltid är ing: ex. utländing, Uppländing, Jämtländing (bättre Jämte), Värmländing, Halländing.
Anm. Feminina äro: drottning (drottn-ing af drotten, pl. drottnar, konung, herre), kärring (eg. kärling af karl) och välling.
ling i samma fall som ing: ex. ättling, myndling, yngling (af ung), sjukling, vekling, främling, hvitling, hämpling, kyckling, killing (eg. kid-ling).
e, med plur. på ar: ex. ande, ände, tanke, timme, måne, droppe, holme, lie, kappe, kåre (vind), jätte, mosse, släde, spade, stege, vante, packe, bulle, undersåte, af hvilka flere oriktigt få ändelsen »a» i ental. Några sakna flertal, såsom: hafre, humle (växten), värme.
el, pl. ar: ex. fogel, igel, tistel, åtel, himmel, axel (på åkdon o. d.), bindel, mantel, kjortel, stapel, stöfvel (pl. stöfvlar), sadel, bygel; äfven utländska, såsom: cirkel, bibel, fistel, ränsel, pensel, pendel, sabel.
er i vissa förklenliga ord: ex. lufver, spjufver, visper, fnasker, slusker, tölper, hvilka stundom brukas utan er, som är blott den gamla nominativändelsen.
Äfvenså andra substantiv på er, hvilka dels finnas endast i ental, dels hafva plur. på ar: ex. bäfver, lager (lagerträ), åker, seger; heder, hunger, ålder, ånger. Likaledes utländska, såsom: ceder, fiber.
are: ex. jägare, kikare, tumlare, källare; hammare, kammare, bägare, stackare (eg. stafkarl, karl, som stöder sig på staf, tiggare), följeslagare (följes-lagare i st. f. följes-lage, stallbroder); Romare, Schweitzare.
Anm. Neutrala äro: altare, ankare.
ande eller det aktiva participet, användt såsom substantiv och hänfördt till personer: ex. handlande, resande, studerande, ordförande.
Feminina äro:
het: ex. vishet, frihet, stolthet, undergifvenhet. Alla sådana äro abstrakta.
ing, ning i abstrakta ord: ex. viking (sjötåg, sjöröfveri), irring, sanning, aning, mening, näring, förtäring, fägring, vandring, bättring; — aktning, bergning, mätning, byggning, gryning, groning. Likaså: handling (handl-ing), segling (segl-ing), smuggling (smuggl-ing), förvandling (förvandl-ing), öfverrumpling (öfverrumpl-ing), med flere dylika, i hvilka afledningsändelsen är ing och ej »ling».
Om sådana abstrakta ord tagas såsom konkreta, bibehålla de likväl sitt feminina kön: ex. byggning (hus), klädning, rustning, skoning (på kläder). Äfven linning, våning, boning.
sel mest i abstrakta ord: ex. yrsel, hörsel, vigsel, blygsel, känsel, skötsel, trängsel, försel i in- utförsel m. fl., körsel, klädsel, gödsel. Dessa sakna merendels flertal.
Anm. Några äro neutrala: ex. betsel, stängsel. Jfr neutr.
Anm. Några konkreta äro maskulina: ex. hackelse, stärkelse. Andra äro neutrala: ex. fängelse, täckelse.
d, t mest i abstrakta ord, när d och t mera tydligt visa sig vara medel för substantivets bildning: ex. bredd (af bred), längd (af lång), vidd (vid), höjd (hög), tyngd (tung), egnd (egen), mängd (mång-a), färd (far-a), köld (kyl-a), följd (följ-a), bygd (bygg-a), dygd (dug-a), blygd (blyg-a), mäld (mal-a); — gift i afgift, utgift m. fl. (gifv-a), skrift (skrifv-a), drift (drifv-a), tolft (tolf), nödtorft (tarfv-a), magt (förmåg-a), vigt (väg-a), drägt (drag-a), tägt i arftägt, intägt m. fl. (tag-a), ridt (rid-a), upptäckt (upptäck-a), vakt (vaka).
st mest i abstrakta ord, under samma villkor som d och t: ex. tjenst (tjen-a), konst (kunn-a), vinst (vinn-a), gunst (gynn-a), fångst (fång-a), komst i ankomst, utkomst m. fl. (komm-a), ynnest (unn-a).
and, ång, med vokalförändring och plur. på er: ex. and (pl. änder), hand (pl. händer), rand (pl. ränder), tand (pl. tänder), strand (pl. stränder); — tång (pl. tänger), spång (pl. spänger), stång (pl. stänger).
Anm. Maskulint är brand (pl. bränder). Neutralt är land (som jämte sin ursprungliga plur. land, fått äfven en annan: länder).
i och särskildt grafi, logi, nomi, sofi, hvilka användas att bilda namn på vetenskaper; samt ik, ion och ur, allesammans i ord af grekisk, latinsk eller romanisk börd: ex. geografi, astrologi, astronomi, filosofi; anatomi, komedi, poesi; — politik, musik, fabrik; — nation, religion, direktion; — natur, literatur, censur.
Anm. Maskulina äro: morgon (pl. mornar), och afton (pl. aftnar).
e, med plur. på n: ex. minne, lynne, rike, snille, lyte, näste, anlete, område, döme i efter-, om-, kungadöme m. fl., arfvode, ämbete, helvete, (af hel, död, och vite, straff), härbärge. Äfven utländska: ex. garde, regemente, testamente. Jfr mask.
el, er, utan särskild pluraländelse: ex. dobbel, hagel, betsel, stängsel; — blomster, buller, giller, ljuster. Jfr mask. och fem.
eri: ex. bageri, frieri, afguderi, gästgifveri, dagdrifveri. Likaså: lappri (förut lapperi), narri (af det tyska narrerei).
ande, ende eller det aktiva participet, användt såsom substantiv i abstrakt mening: ex. anförande, betänkande, utlåtande; — leende, afseende, beroende, förtroende, påstående. Jfr mask.
um, ium, eum i grekiska och latinska ord: ex. votum; — studium, opium; — museum.
Såsom af det ofvanstående synes, äro konkreta substantiv i allmänhet maskulina,abstrakta åter feminina.
Utländska ord äro, då de i svenskan användas, merendels maskulina, isynnerhet om de hafva tonvigt på sista stafvelsen: ex. altan, basun, kabal, juvel, agent, komet, trumpet, kardus, fiol, prestaf, kastrull, patrull, revers, madrass, armé; — bibel, fabel, muskel, cirkel, sabel; ceder, fiber, feber, teater; koffert, puffert, skonert, stickert; metvurst, lurifax.
Anm. Feminina äro emellertid de på i, ik, ion, ur (se ofvanför), och några andra. Neutrala äro de på um, ium och eum (se ofvanför), samt flere andra, ibland hvilka en del med tonvigt på sista stafvelsen, såsom: geni, parti, system, diplom, element, kapital, klimat, universitet, palats, substantiv, adverb, particip; de äro dock lätt igenkänneliga.
Med djurs namn är i svenskan, såsom i flere andra språk, ett alldeles eget förhållande.
Stundom finnas särskilda ord för hanar och honor, och då ofta äfven för deras afföda.
Hanen:
Honan:
Fostret:
ex. a.
häst, hingst
märr, sto (neutr.)
föl (neutr.), fölunge (mask.), fole (mask.)
bock
get
kid (neutr.), killing (mask.)
gumse, bagge
tacka
lamm (neutr.)
hjort
hind
hund
tik
hvalp (mask.)
tjur, oxe
ko
kalf (mask.), qviga (fem.), stut (ung oxe, mask.)
galt
sugga, so
gris (mask.)
tupp
höna
kyckling (mask.)
b.
hund
hynda
katt (pl. er)
katta (pl. or)
gåse (i flere landskapsmål.)
gås (pl. gäss)
gäsling (i landskapsmål.)
De flesta djurs namn hafva dock ett enda bestämdt kön. Sålunda äro maskulina: ex. abborre, broms, dogg, ekorre (eg. ekorne), falk, fisk, fjäril, gam, geting, gök, gös, haj, hare, hval, hök, järf, korp, lax, mal, mask, mops, mård, orm, orre, ren, räf, själ (sjöhund), snok, sparf, spindel, stork, struts, svan (pl. svanar), trast, uf, ulf, ål, älg, örn.Feminina äro: ex. and, anka, apa, braxen, dufva, fluga, flundra, groda, gädda, humla, lärka, myra, ormslå, (pl. ormslår), rotta, sill, skata, svala, åsna, ärla, ödla.Neutrala äro: ex. bi, får, höns (tupp eller höna), lejon, lo (lodjur, hvaraf varglo och kattlo; är dock äfven feminint), ostron, ök (dragare).
Vill man i sådana fall skilja hane från hona, sker detta genom sammansättning med ord af mera uppenbart kön.
Hanen:
Honan:
ex.
renoxe
renko
älgoxe
älgko;
tjädertupp
tjäderhöna
orrtupp
orrhöna;
ankbonde
anka
dufbonde
dufva;
gåskarl
gås;
räf
räfhona
björn
björnhona.
Någongång, mest hos skalderne, finner man honans namn bildadt genom den feminina ändelsen inna, såsom: björninna, lejoninna, varginna. Oriktigt är »åsninna», då redan åsna är feminint.
Hos folket i nästan alla rikets landskap fortlefver ännu, och med friskt lif, känslan af ordens kön. Också kan folkspråket vida oftare, än det bildade tal- och skriftspråket, utmärka könet genom olika ändelser för artikel, substantiv, adjektiv och pronomen.
Mask.:
Fem.:
ex.
en son
e doter (dotter)
en sjö
e vik
en axel (på vagn)
e axel (skuldra)
en liten stafver (stör)
e lita stunn (stund);
den hvite oxen
den hvita koa
den lelle (lilla) ungen
den lella tösa;
venstre foten
venstra hanna (handen);
min far
mi mor
en sån ve (ved)
e såda hätta (mössa)
er häst
era ko
tocken väg
tocka grop.
Af bonden har man alltså mycket att lära i fråga om substantivens kön.